Tillgångar

Fasta och rörliga inventarier

Tät. Man kan nästan äta den. Atmosfären!

Väggpanelerna, väl inrökta och sammetslena av decenniers ångande maträtter. Den mustigt mörkbruna, lite flagnande och nötta bardisken. Med öldoft som väl låder därvid. Buteljerna på hyllorna bakom Inger och Kennet, Herrn Offenbach. Den stora spegeln på gaveln. Och klockorna. Så typically English — they don’t even work.

Men ändock bara ting — fasta inventarier. Vad vore tillgångarna om inte de kom — de rörliga inventarierna:

Eva, Syllan, Gunnar och Gösta — strax före tolv. Till "dagens" med vatten eller en "burgare" special vid högtidliga tillfällen. Så fyller dom på. Kennet med hängslena, Bosse Knävelborr och Sture, lucian. Där kommer Tero och sen Berne — och herr advokaten Urban, med en stor stark till lunch. Och vid det runda bordet i matsalen med den ännu så vita linneduken herrarna Åke, Harry, Sven-Olof och Lille Peter — the same procedure as yesterday. Och sitter inte Sveriges Radios Anders där, så kommer han på eftermiddagen. Eller kvällen.

Tandläkargänget med Lars och Henrik. Åsså lilla Vera. Thomas vid hörnbordet och layoutar’n med copyan. Där har vi inredarna, och tryckarna och världens vackraste stjärngosse, Börje. Så var det Magnus, Ivve och Ossi. Och Lennart som vill prata. En efter en räknas de in och räknas av, av August. Tills lunchröken skingrar sig och ett par stilla, något trötta efter-lunch timmar tränger in.

Medan eftermiddagens skymning brottas med det sista ljuset som silar in från Vasaparkshörnet och späda budtjejer från kontoren omkring trippar in på "Huvudpostkontoret" med dagens REK, börjar nästa fas vid vattenhålet.

Stora Peter, med sina sex—åtta virrar, och Harry från Golden, nästan samma mått. Kevin med ett par Pints, Ingalill, och Globetrottern Justus. Canege tittar in på en halva rött — och stannar för ytterligare ett par. Ronnie får en ny värdighet över en sillmacka och en knapp. Där är Ted. Och i hörnet sitter Harry som inte behöver kamma sig. Kjell, elegansen, stoppar pipan för ännu ett par bloss.

Ossi har egentligen aldrig hunnit lämna lunchen. Så kommer Curre med kartoteket för aftonens pilkastningsövningar. Och Pelle, den stora glade vikingen med ett skratt direkt från Knut den Långes gille. Det äkta paret Nisse och Kristina. Och Eva och Anita som på fredagarna ytterligare förskönas med Cicki och Roseanna. Från ingenstans dyker så plötsligt Fantomen upp, Mr Torgny. Och på barstolen AB:s Karl-Erik.

Men överalltihopa vakar Karlsson i väntan på den kommande half-utmaningen i dartrummet.

Det börjar skymma och sjuda. Grulf, Mr Know All, har nu också en säker 40-oddsare på V65. Och där kommer Bosse och Japan Airlines Lennart. Thomas sitter snart också där och räknar på dagens deplacement. Redaktörerna herrar Lenberg och Wallin, Hård från Expressen och lille Dicken från DN bryter sina åsikter om vad som har blivit och vad som har vart. Medan vår Thomas Fellini står vid sitt Aftonblad fast. Welf och Birgitta tittar hastigt in — på väg mot de vita dukarnas paradis. Och åt motsatt håll tågar Marianne, Carl-Arne och Bosse. Mot siffertavlorna och Kennet Boule.

Kvällens övningar kan börja. För Werner. Och de ännu mer rörliga inventarierna. Ingen nämnd och ingen glömd — de verkliga tillgångarna. En masse.

VERKSAMHETSBERÄTTELSE (Bernhard Garsten)

Tillgångar

TENNSTOPET 1867 - 1967

I dagstidningen för den 28 november 1867 kunde man läsa att f. fanjunkaren Sven Gustaf Högberg öppnat biljardsalong i fastigheten Fredsgatan 9, hörnet mot Konstakademin. En salong som snart förvandlades till källare. Rörelsen låg i kvarteret Rosenbads nordvästra hörn. I kvarteret med fasad mot Strömmen låg vid denna tid det ståtliga bondesonska palatset, som senare fick lämna plats för restaurang Rosenbad.

ROSENBADS SCHWEIZERI

Till följd av kvarterets namn och eftersom det vid denna tid blev modernt med s k schweizerier inträffade snart en förändring både av ställets namn och struktur. Man började med konditoriservering tillsammans med utskänkning av vin och likörer m.m. Så småningom avtog konditoriförsäljningen och ersattes med enklare matservering. Vin- och sprit- serveringen ökade i motsvarande grad.

Stället var redan denna tid känt för sitt goda öl. Uppassningen var uteslutande kvinnlig, men klientelet lika exklusivt manligt.

Från början av 1870-talet fick lokalen namnet Rosenbads Schweizeri. Namnet schweizeri hade anor från början av 1800-talet. De första, som i Stockholm förenade sockerbageri med utskänkning med flytande varor var nämligen inflyttade schweizare.

TENNGJUTARE SANTESSON

1891 inköptes schweizeriet av tenngravören Bror Santesson, som kom att spela en bemärkt roll i företagets historia. Hans farfar var tenngjutarålderman, hans far och farbror tenngjutarmästare. Det var alltså inte att förvåna att lokalen senare, fast på annan plats i Klara, fick byta namn till Tennstopet.

Många vackra tennpjäser sattes nu upp längs väggarna och bidrog till att ge stället en originell utformning. I och med ingenjör Santessons övertagande blev det dock slut med de mer galna upptågen från den tidigare regimen för Rosenbads Schweizeri. Men eleverna på Konsthögskolan stannade kvar — så länge kassan räckte. Den stoppade inte alltid och många av dem kunde tacka Santesson för ekonomisk hjälp att slutföra sina studier.

l och med att nya uppasserskor engagerades, förändrades publiken mot lite äldre, stadgade herrar. En kundkrets som sedan utökades med kotterier av kända personer i stan, journalister, musiker, konstnärer och andra.

MASSOR AV ÖL

Gästerna trivdes utmärkt i de intima lokalerna med den vackra utsikten över Vasabron och Strömmen. Men så kom den tidens grävskopor — Santesson fick beskedet sommaren 1893 att huset skulle rivas och lämna plats för Stockholms Stads Sparbank. Sorg och förstämning. Stängningen firades stormande, leven utbringades, tennstopen plockades ned från väggarna, fylldes och tömdes med alla de otaliga ölsorterna som fanns i det välsorterade lagret.

Det var Hornsbergsöl och Billes öl, Bjursholms öl och porter, Erlangersöl och Grönvalls, Hamburgeröl och Münchens, Neumöllers och Nürnbergs, Piehls och Sanct Eriks, Simonssons och än flera sorter. Därtill tyska, danska och engelska. Det rikhaltiga sortimentet låter ana att redan i början av 1890-talet grunden lades till den förnämliga ölpub som så småningom skulle starta i en annan del av Klara.

TENNSTOPET PÅ VATTUGATAN

Santesson hittade efter någon tid nu en ny lokal, vid Vattugatan! Men det kom att dröja till 1895 innan han kunde öppna rörelsen. Det är i varje fall från denna tidpunkt som restaurangen officiellt döptes till Tennstopet. Men namnet hade dock länge varit i bruk.

Trots att rörelsen legat nere en tid var den inte glömd och gästerna började snart återvända. De återsåg med glädje tennstopen och tenntallrikarna från Fredsgatan. Och i samlingen upptäcktes ett extra vackert stop med inskriptionen "Schweizeri Tennstopet den 9 mars 1895" - uppsatt till minne av öppningsdagen i lokalen vid Vattugatan.

CAFÉ METROPOL

År 1902 övertogs schweizeriet av källarmästare O.Johansson, en trotjänare från Anglais. Han ville göra stället ännu mer populärt genom en del nymodigheter. Bl.a. genom att ge restaurangen ett nytt namn.

Eftersom det i våningen ovanför fanns ett hotell med namnet Metropol ändrade han nu det gamla välkända namnet till Restaurant o. Café Metropol. Samtidigt försvann den ärevördiga schweizeribeteckningen för alltid — utom på skylten ovanför ingången.

Namnändringen blev emellertid inte lyckosam vare sig för honom eller hans efterträdare, källarmästare Fr. Nilsén. Dennes saga på stället slutade med konkurs och den 1 oktober 1904 inköpte källarmästare Thorsten Videlius konkursboet för 22 000 kronor.

KÄLLAREN TENNSTOPET

Det första den nya ägaren gjorde var att återuppliva det gamla och betydligt trivsammare namnet Tennstopet. Dock med tillägget att restaurangen nu kom att heta Källaren Tennstopet.

Videlius avled 1920, endast 48 år gammal och rörelsen övertogs av hans änka, fru Alma Videlius. Denna charmanta värdinna blev omgift efter några år med operasångaren Holmqvist, som länge varit trägen gäst på "Stopet". Han förde med sig många operaartister och skådespelare, men samtidigt berättas det — ökade obetalda notor i oroväckande grad.

Detta i förening med begynnande ekonomiska svårigheter för restaurangnäringen gjorde att fru Videlius-Holmqvist redan efter 5 år fann tiden mogen att göra sig av med affären.

Den som nu inköpte Tennstopet var källarmästare N.W. Hedström, tidigare innehavare av Café de Commerse, som på grund av fastighetens rivning måste upphöra efter en 75-årig tillvaro i samma lokal.

Hedström hade först svårigheter att administrera ett företag som så väsentligt skilde sig från Commerse. Men Tennstopet blev snart lönande och den sympatiske och avhållne Hedström kunde glädja sig åt en lugn och lönande affärsverksamhet fram till sin 65-årsdag 1938, då han överlämnade sin restaurang till sonen Nils Henrik.

Hedström jr var student och hade praktiserat i yrket både hemma och utomlands. Han hade sinne för ekonomi och stället blev under hans ledning ett solitt och välskött företag som bibehöll gamla traditioner. Hans sinne för affärer kom honom dock att spänna även över andra fält än restaurangbranschen. I maj 1953 sålde han så Tennstopet i behaglig tid innan den nya rusdrycksförordningen 1955 började besvära restaurangerna.

KÄLLARMÄSTARE WIBERG

Sällan har en nytillträdande källarmästare kunnat känna sig mera välkommen än Gunnar Wiberg. Hans yttre habitus ingav förtroende och man visste att han bakom sig hade en gedigen yrkesutbildning såväl i gastronomins hemland Frankrike som här hemma. De första åren blev dock — av ovan angivna skäl ingen dans på rosor. Med energi och uppslagsrikedom bemästrade han emellertid svårigheterna. Klaras särpräglade publik trivdes på "Stopet" och satte värde på hans mat. Och blick för traditioner.

Surströmming blev åter Tennstopsårets kulinariska klimax. Och från Frimurarhotellet i Karlskrona visste Gunnar Wiberg även vilket värde en gäst kan sätta på ål. Otaliga sätt finns för dess tillagning och vad källarmästaren inte visste om det var inte värt att veta. Publiken på Tennstopet anammade också hans lärdomar med förtjusning. Där en annan uppskattad rätt blev hans hemrimmade lax med stuvad potatis.

Husmanskost blev annars det wibergska riktmärket. Men inte nog med det. Ett studium av matsedlarna från skilda delar av åren visar att den kräsne gästen kunde få nära nog allt vad franskt, engelskt och svenskt restaurangkök kan åstadkomma.

DEN ÄKTA PUBEN

Vid en Londonresa fann Wiberg hur lämpligt det borde vara att glädja publiken här hemma med den speciella typ av engelsk serveringsform som går under namnet "pub". Tänkt och gjort — år 1957 ändrades den högra matsalen till en pub av äkta engelskt snitt.

Det var ett lyckokast. Lokalen fylldes snabbt av tacksamma gäster. Och sedan den driftige källarmästaren 1958 inrett en bar i stora matsalen till vänster om tamburen — också i engelsk stil efter mönster av Rules restaurang på Maiden Lane i London — seglade Wibergs Tennstop för förliga vindar. Sällan har väl också gästerna kunnat förnöja sig åt en mera trivsam miljö än den som mätte dem efter förändringen på Vattugatan. Ölsorterna, bland dem flera engelska, serverade ur fat, smakade ovanligt fint i den nya miljön. Där som kronan på det engelska verket nu också introducerades Dart. Det äktbrittiska pilkastningsspelet. Både som umgänges- och livsform.

RUNAN BLIR TENNSTOPET

Anno 1964 föll så dödsdomen över Tennstopet i Klara och Gunnar Wiberg såg självklart dystert på situationen. För en privatrestauratör fanns ingen plats i Klara längre. Men med en hejdundrande avskedsfest då alla gamla vänner av Tennstopet trängdes i lokaliteterna tog man farväl av den populära restaurangen — ett saknandens farväl.

Den som söker han finner och Wiberg fann att den välkända Runan vid Dalagatan var till salu. Den passade honom precis. Han köpte rörelsen och flyttade dit. Anmärkningsvis nog i lokaler dit en annan gammal Klararestaurang, d v s Runan, år 1914 flyttat från Brunkebergsgatan. De forna konkurrenterna är sålunda nu förenade i ett företag. Under ett namn — Tennstopet.

Lokalerna vid Dalagatan är vidunderligt lika de gamla vid Vattugatan. Mycket av den gamla inredningen och utsmyckningen togs också med. Baren, tavlorna, den gamla kakelugnen och en del av det tidstypiska glastaket. Den pessimist som befarade att Tennstopet i nya lokaler inte skulle bli lika publikdragande som tidigare tog lyckligtvis miste.

KÄLLARMÄSTARE EKDAHL

Det som Gunnar Wiberg så väl förvaltat och byggt upp togs 1967 över av familjen Björud. Känd i krögarkretsar inte minst med bl.a. Stora Hotellet i Örebro. Snart som "pryo" dök så svärsonen Gunnar Ekdahl upp lite varstans i lokalerna. En pryo som kom för att stanna som KÄLLARMÄSTARE EKDAHL. Ett begrepp för dagens Tennstopet på Dalagatan som någonsin sin namne Wiberg för gårdagens Tennstopet på Vattugatan.

Tack och mycket välkomna till vårt 20-åriga jubileum här på Tennstopet,
Dalagatan.

August, Verner, Tommy, Inger, Kennet, Kennet, Ann-Marie, rödhåriga Jen, Pia, återvändande Clas-Ove, Jenny, Milan, Martti, Duro, Badi, fröken Ann, tant Annette, Monica, Nina och Freddy, glada Hanna, Elsa, Bert, Christer och köksmästare Peter.

Gunnar och Monica