På Källaren Tennstopet

Jag föddes i Nås i Dalarna 1923. Flyttade till Stockholm 1941 och fick arbete på en syatelje som sömmerska.
Kroglivet, mitt arbete, började 1946 på Bellmansro som kassa-aspirant som det hette. Var där ett par år för att sedan arbeta på Anglais vid Stureplan fram till 1948. Var hemma några år då jag fick familj. Till det "gamla" Tennstopet kom jag 1955. Trevlig plats med en väldigt bra krögare som hette Wiberg. Nu var jag utlärd spritkassörska och arbetet innebar att mäta upp sprit till serveringspersonalen och att ta hand om kassorna på kvällarna, gå till banken och så vidare.

Publiken på "gamla" Tennstopet var lite äldre. Sådana som ville vara lite fina av sig. Tidningarna låg på den tiden med sina redaktioner runt omkring oss där i Klara, så det var en väldig massa journalister, vi kallade dem "murvlar", som besökte oss. Även en hel del av författarna var våra gäster. Jag tror att för dem var Tennstopet den viktigaste krogen. För Harald Forss, till exempel. En mycket trevlig man. Pratade man med honom kom man aldrig därifrån. Helmer Grundström minns jag också mycket väl som en fin man.

Det var populärt med vår surströmming. När den var på gång kunde det lukta över hela Vattugatan. Man uppskattade att vi serverade surströmming. Norrlänningarna kom hit och åt den. Birger Vikström och andra, liksom Tor Bergner. Alla minns jag inte. Det var så kolossalt många. Jo, så Erik Asklund, författaren, av honom fick jag en bok då och då.

Bland journalisterna minns jag Bengt Grive och Bengt Bedrup som dök upp ibland. De utgjorde en publik som man uppskattade.


Jennys sista Whisky
I februari 1965 fick Wiberg beskedet att de bestämt att riva huset och att Tennstopet skulle försvinna. Han tog beskedet oerhört hårt. Å vad han var ledsen. Fort skulle det gå och han bjöd hela personalen på en stor fest natten innan de skulle riva. Klockan fem på morgonen skulle de börja rivningen. Vi satt i en framkörd grävmaskin och väntade i skopan. Nu hade Wiberg varit förståndig nog att plocka ned nästan hela inredningen och packat den i lådor. Det är därför den kunde sättas upp på nytt, här på Dalagatan. Men då på natten smög det folk inne på Tennstopets gård för att plocka åt sig saker från inredningen. Det kändes lite otäckt. Sen, när grävskoporna brakade in i huset, då grät vi.

Av Jenny Svanberg,
spritkassörska och husfru, 1955 - 1992