Vår klassiska meny

MAT PÅ TENNSTOPET

När du vill ha mat som den var förr som smakar lika utsökt då som nu, helt enkelt tidlösa klassiker.

Läs mer

Vi har alltid ett bord för dig

VAR SÅ SÄKER

Ring oss eller boka ditt bord här på hemsidan.

Läs mer

Tennstopet och stad i förvandling.

Sven Gustaf Hagberg var ute i rätt tid.

TENNSTOPETS HISTORIA

I mitten av 1800-talet tjänstgjorde fanjunkaren Sven Gustaf Högberg på Slottet. Han tog varje dag promenader i de närmsta kvarteren på Norrmalm, Klarakvarteren. Under en av dem föddes tanken på att öppna någon form av näringsställe eller lokal i Klara, en träffpunkt för den alltmer växande skaran av manlig kontorspersonal och affärsmän. Klara var inne i en tid av omvandling. Arbetet med järnvägens sammanbindningsbana från norra och södra Sverige påbörjades 1804. Med järnvägen började livet sjuda i Klara. Den väldiga Centralstationen tog form, och när den invigdes 17 juli 1871 hade Klara över 17 000 invånare. I början av 1990 bodde här bara drygt 500 människor.

Trakten kring Klara sjö och Strömmen förvandlades från sopbacke och utpost till en central innerstad.

Sven Gustaf Hagberg var ute i rätt tid.

Visserligen hade några schweiziska sockerbagare öppnat små kaféer där man till kaffe och bakverk också serverade vin och främst likörer. De kallades för "Schweizerier". Men det fanns utrymme för andra former av umgänge i lokal. Högberg hittade en lämplig vid Fredsgatan 9, strategiskt belägen i hörnet mot Konstakademien, vars elever och lärare var kända för att gärna samlas över ett glas öl, när penningpungen så tillät.

I Aftonbladet kunde man i en annons den 28 november 1867 läsa att fanjunkare Sven Gustaf Högberg öppnat en biljardsalong i fastigheten Fredsgatan 9.

Salongen, den flyttade snart ner i källaren, låg i kvarteret Rosenbads nordvästra hörn invid Strömmen och det ståtliga Bondesonska palatset. Palatset ombyggdes småningom till restaurang Rosenbad. Senare hade Svenska Publicistklubben länge sina lokaler där och nu makten sina boningar.

Detta var grunden till Tennstopets historia.

Det var populärt med schweizerier, och därför döpte Högberg om sin biljardsalong till Rosenbads Schweizeri. Men där serverades inga konditorivaror, mest öl och små enkla maträtter. Den före detta fanjunkaren var väl inte direkt någon större krögare, och någon riktig fart på krogen blev det inte förrän mamsell Hedvig Sjöberg övertog stället 1881.

Då var det liv och rörelse i Klara. Även om inte ruschen var jämförbar med dagens på Centralstationen så förde den med sig en resandeström från landsorten i norr och söder. Centralposten, tidningarna, butikerna och de små hotellen hade fått sin plats i Klara.

Eller som Pär Rådström, i den bok om dåtidens Klara "Det Klara som försvinner", som han gjorde i samarbete med Stig Claesson, Slas, uttrycker sig:

"Där kommer de alla. De som ska tro att Stockholm är hotell Härnösand eller Östergötland. Och östgötarna tar in på Härnösand för det exotiska namnets skull, man är ju i alla fall ute på äventyr".

Pär Rådström och Stig Claesson tillhörde stamgästerna under många år under Tennstopets tid på Vattugatan 8. Men dit ska vi komma senare.

Och nog fick "bondläpparna", som de till Stockholm tillresande landsortsborna kallades redan då, sitt lystmäte, om de inte blev bondfångade redan på Centralen.

De som sökte sig till Hedvig Sjöbergs Rosenbad Schweizeri hamnade på en krog som ansågs mycket ovanlig även i Stockholm. Unga konstnärselever sjöng och spelade och drack öl eller ställets specialité, en form av glögg.

Mamsell Sjöberg ägde en stor S:t Bernhardhund. Den utgjorde ett mäktigt inslag i kroglivet, när dess skall blandades med sångerna. Men Hedvig Sjöberg visste med sin pondus att hålla sina gäster inom vissa gränser även om servitriserna var vackra och gästerna bestod av herrar, oftast unga, ja till och med skolpojkar från det övre samhällskiktet.

Maten var god och ölet gott och stämningen livad och glad.

Den som berättat om de glada dagarna hos mamsell Sjöberg är konstnären och trubaduren Vicke Andrén, som vid den tiden gick på konsthögskolan intill. Han beskrev en kväll på Rosenbad så här:

"Vi drack glögg i glas, mina kompisar och jag från skolan, och så roade vi oss med att tända på innehållet. Om Sjöbergskan var på humör så släckte hon gasljusen. Spritångorna flammade runt i lokalerna, vi sjöng och hunden ylade."

Vicke Andrén skulle bli en av dem som myntade namnet Tennstopet i början av 1890-talet.



DÄRAV NAMNET TENNSTOPET

1891 inköpte tenngravören och ingenjören Bror Axel Santesson schweizeriet. Hans farfar var tenngjutarålderman, hans far och farbror tenngjutarmästare. Bror Axel Santesson var inte bara skicklig med tenn, han lärde sig snart det svåra krögaryrket. Det blev lite lugnare i Rosenbadskällaren, på gott för vissa och på ont för andra.

Bror Axel gjorde om krogen, det blev slut med galna upptåg och galanta servitriser. Det yngsta gästerna försvann, men inte konsteleverna, deras läromästare och bekanta. Det bildades kotterier, dit unga författare och konstnärer som Pelle Molin, "Ådalens poesi" , och Erik Axel Karlfeldt drogs för att utbyta tankar om det mesta. Prins Eugen, som närmade sig de trettio, deltog också ibland i de heta diskussionerna.

Santesson satte upp många vackra tennpjäser runt väggarna och inredningen omvandlades till en varm och intim krog. När Vicke Andrén och hans kompisar träffades på gatan började de häIsa på varann med orden:

- Vi ses på Tennstopet.

Grunden för en riktig ölkrog lades, den skulle många år senare bli Sveriges första ölpub på ett annat ställe i Klara.

Här serverades till och med utländskt öl ur tunnor. För intresserade kan jag nämna att de populäraste svenska ölen då hette: Hornbergsöl, Billes öl, Bjurholms öl och porter, Erlangeröl och Grönvalls, Hamburgeröl och Münchens, Neumüllers och Nürnbergs, Pehls och Sanct Eriks och Simonssons.



DEN FÖRSTA SKÖVLINGEN

Den snabba utvecklingen i Klara fordrade ytterligare omdaningar i kvarteren. Bankerna ville in i händelsernas centrum, och 1893 hade Stockholms Stads Sparbank köpt in tomten och huset där Rosenbads Schweizeri låg. Huset skulle rivas, och ett modernt bankpalats byggas. Känns det igen?

Dåtidens grävskopor, bestående av hundratalet man med släggor, stubbrytare, spadar, kärror, hästar och vagnar, började rivningen och den första skövlingen av gamla Klara. Det skulle komma fler. Santesson blev förtvivlad. Han hade lagt ned mycket pengar och mycken möda för att skapa en så trivsam miljö som möjligt. Visserligen fick han en viss ersättning, men var skulle han finna en lokal och skulle de gamla stamgästerna följa med? Den svåra frågan även i dag när en krog måste flytta.

De små trogna gängen skulle bli hemlösa, det rådde en vilsen stämning i den annars så gemytliga krogen. Men ett riktigt avskedskalas blev det, stängningen firades med att Tennstopen togs ned från väggarna och fylldes med öl. Hela lagret dracks ur.

Det skulle med tiden bli fler avskedsfester i Klara.

Santesson började söka en ny lokal och fann den vid Vattugatan 8 i Klara. I de kvarteren hade nu tidningshusen växt upp som svampar ur jorden och därmed förflyttades också kulturen, kvarteren blev bohemernas, författarnas, diktarnas hemvist.



DEN STORA DAGEN PÅ VATTUGATAN

Den här vackra vårdagen den 9 mars 1895 stånkade pressarna ut de nyheter som redaktörerna i sina mörka kostymer och västar plitat ner. Många nyheter kom via telegram, som telegrampojkarna burit till tidningarna.

Dessa var fyllda med dåtidens händelser, en del veckogamla. Seniga karlar drog ut dem på kärror till kolportörerna i Stockholm eller ner till Centralstationen för att lastas på tågen.

Många av redaktörerna hade lite bråttom med arbetet. Ryktet hade gått. En nygammal krog hade öppnat på Stora Vattugatan, som Vattugatan hette på den tiden, och det bjöds på gratis öl.

Bror Axel Santesson invigde sitt nya ställe, som nu officiellt fått namnet Tennstopet, eller Schweizeri Tennstopet, som det stod i den halvcirkelformade skylten med ett tennstop, i mitten ovanför entrén.

De vackra och konstnärligt värdefulla tennsakerna hade flyttats med och mitt i samlingen stod ett vackert nytt stop med inskriptionen "Schweizeri Tennstopet den 9 mars 1895. Många av dåtidens stamgäster räknar det datumet som Tennstopets födelsedag.

Redaktörer och via djungeltelegrafen inbjudna gamla stamgäster, konstnärer, författare och affärsmän lät sig väl smaka. De kände sig välkomna redan från början till krogen, som skulle bli vattenhål i många år för personligheter inom såväl kultur- som affärslivet. Där bildades ganska snart klubbar bland journalister och konstnärer. De allra tokigaste var nog Prissarna och AxIarne. De gav ut en egen tidning, Tennstopet Ett Midnattsblad, med några nummer per år. Det var en humoristisk tidning med dragning åt satir.

Det lär inte finnas många exemplar kvar. Den gavs ut i 50 exemplar enligt redaktionsrutan som löd:

Midnattsbladet "Tennstopet" är tryckt i 50 exemplar.
Redaktionsbyrån: Runda bordet, Ettan, Tennstopet, St.Vattugatan 8 i S:ta Claras församling, Stockholm.

Obs! Den som utan angivande af här införda artiklar, skall varda hängd och därefter för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig. Tidningen trycktes på grannen Aftonbladets tryckeri.

Tennstopets nuvarande ägare Gunnar Ekdahl har ett par exemplar kvar. De finns förvarade i brunt papper vikt till ett stort kuvert. På kuvertet står det med sirlig handstil: "Tennstopet Ett MidnattsbIad 1898" med tre bilagor.

Telegram från Andréen.
Extrablad med deltagarnas namn
Prolog vid första Nattmålet
Detta är på bättre papper. Anteckning om detta exemplar. Stor sällsynthet, ty de andra 49 exemplaren äro nästan alla förstörda af deras respektive likgiltiga ägare.
Bilaga 3 till gravör Axel Santesson.
Undertecknad i J G "Translatorn" J G stod för Johannes Granlund, som var Tennstopets förste självutnämnde försteskaldare.



RÄTTEGÅNGSBALK

Ur tidningen 23 mars 1898 har vi hämtat följande ordlista för målare och rättare jämte kortfattade förklaringar.

Målsegare = Värd, en som har mat, se äfven Rättshafvande.
Målsman = Gäst, en som får mat.
Rättsbud = Inbjudare.
Målare = Ätare. Dekorationsmålare, prydnadsgäst, se äfven skyltmålare.
Acta Matematica = Sjelfva ätningen.
Rättegångsordning = Matsedel, se äfven rättesnöre.
Rättsbetjent = Kypare, se äfven rättegångsbiträde.
Rättegång = När man går till bordet.
Rättvisan = Helan går.
Landsmål = Bondmål. Landsmålsförening, bondkalas.
Brottmål = Hårdt bröd, smörgåsbord, se äfven målbrott.
Utsökningsmål = "Gående" bord.
Bergningsmål = Nödtorftigt uppehälle.
Fodringsmål = Vegetarianmat, grönfoder.
Tjufnadsmål = Huggsexa, snuten mat.
Lägermål = Ärter och fläsk, se äfven krigsrätt.
Krafmål = Mål att fylla kräfvan med, se äfven fyllnadsmål.
Hundmål = Beniga saker, som förtäras under knotande och tandagnisslan.
Utskänkningsrätt = Kvarlefvor utan värde.
Förstfödslorätt = Kalfdans.
Kammarrätt = Soppa med hår.
Regelrätt = Vatten och bröd, serveras vanligen inom lås och bom.
Vittnesmål = Offentlig måltid.
Vågrätt = Matsäck.
Riksrätt = Sill och potatis, se äfven allmän rätt.
Djuri(jury)mål = Flugor, myggor, getingar och kackerlackor.
Rösträtt = Het soppa, se äfven svordomsmål.



TELEGRAMMET FRÅN ANDRÉE

Som bilaga till en av tidningarna finns ett telegram från Andrée-expeditionen. Om det verkligen är skickat från Andrée är väl tvivelaktigt. Men faktum är att överingenjören vid Kungliga Tekniska Högskolan S A Andrée ofta gästade Tennstopet. Kroghistorikerna är inte ense om var Andrée åt sin sista lunch innan han gav sig iväg på den olyckliga Nordpolsfärden, som slutade med ballongkraschen med Örnen 1897. En del påstår att det var på hotell Phoenix bakficka på Barnhusgatan, andra att det var på Tennstopet.

Så här lyder telegrammet, påhittat eller inte: Andrées Expedition.

Telegram.

Prissarna på Stopet, Stockholm
Sweden. Europe.
Sydpolen den 23 mars kl. 2,30 f.m.

Lemnat Nordpolen. Bara Skräp. Björnarna kitsliga. Ville tullbehandla oss som födoämnen. På hemväg. Undersökt Sydpolen i förbifarten.

Björnarna lika bråkiga som de norra. Belagt med kvarstad Fraenkels tulubb och Strindbergs sjöstöflar, Helsa Prissarna på Stopet.

Lefve Axlarne.

Andrée.



Stamgästerna hade också en orden, där man utnämnde olika trogna gäster till Kommendörer af Tennstopet av olika grader. Man kunde bli dubbad till Riddare av Tennstopet också. En av dem, med mycket exklusiva medlemmar var den med prins Eugen i spetsen. I den fanns Oscar Björck, Ferdinand Boberg, Gustav Cederström, Carl Larsson, Acke Tallberg, Vicke Andrén och också gluntarnas mästare Gunnar Wennerberg som medlemmar.

Särskilt roligt hade klubben åt medlemmen Oscar Björcks halvnakna målningar, som hängts upp i nyöppnade Operakällaren 1895. De föreställde nymfer och fauner och orsakade stort rabalder bland de kvinnliga gästerna från det så kallade högre ståndet. Oscar Björck blev tre år senare professor vid Konstakademien.

Om denna klubbs aktivitet och uppskattning av sitt stamlokus vittnade den konstnärligt utsmyckade minnestavla från 1890 med medlemmarnas namn och med prins Eugens överst. Den fick hedersplatsen i restaurangens Bellmansrum, som tillkom just vid denna tid.

Det sägs att den sattes upp efter firandet av prins Eugens tavla "Vitsippor", som han målade 1896 och som han fick beröm för.

Vicke Andrén, som dog 1930 har berättat, att det är möjligt att rummet fick heta Bellmansrummet för att vissångarna, bland annat han själv, sjöng och spelade Bellman där. Nu hör det i ärlighetens namn till saken att flera krogar med självaktning i Stockholm höll sig med ett Bellmansrum. Men vad som var unikt med Tennstopets Bellmansrum var att man redan på tidigt 1900-tal åt surströmming där. Eller som det står i en skrift i Stockholms stadsmuseum: "Bellmansrummet anammades tacksamt av andra till exempel surströmmingsvännerna. Till trevnad icke blott för dem själva utan även för övriga gäster, vilka i kulinariskt hänseende voro okultiverade nog att ej uppskatta denna delikatess, föredrogo de avnjuta sina läckra strömmingar inom lyckta dörrar."

Faktum är att, när de små surströmmingstunnorna, som kommit via tåg från Norrland öppnades i Tennstopet med fönstren på vid gavel i köket osade det i hela Klara av en för stockholmarna okänd odör.

Vad vore en restaurang med så kända gäster utan en egen punsch. Tennstopet populäraste kallades helt enkelt för Bellmanspunsch, Tennstopets punsch.

Vad berättade och diskuterade gängen på Tennstopet det första året på Vattugatan 8.

Ja, prins Eugen talade om för sina krogbröder hur han och prins Carl tillsammans med Fäldtridtklubben varit ute på Djurgården för att jaga räv bortom Bellmansro. Då de upptäckte harspår skickade de hem rävhundarna och hämtade stövare i stället. Det blev en livlig jakt en klar och vacker men kall vinterdag.

Med tanke på 1990-talets bankkriser, så hisnade de fattiga författarna, journalisterna och konstnärerna över den debetsedel som Stockholms enskilda banks hufvudkontor lämnat in den 29 januari till uppbördskontoret. Den slog alla tidigare rekord i Sverige. Den upptog en beskattningsbar inkomst på 2.733.727 kronor. Banken skulle betala 200.000 kronor i skatt.

Det talades politik också. Bland annat om Hinke Bergengren, som låstes in på Långholmen i tre månader för sitt uppträdande under oroligheterna vid Norbergs Silfvergrufva den 11 augusti 1891. Lagens kvarnar malde sakta även på den tiden. Och som alltid, både förr och nu, diskuterades ölpriserna. Stockholms bryggerier tillkännagav 1895 års priser den 2 januari för tredjedelsbuteljer, 33 centiliter. Så har såg priserna ut då: Pilsner och extra ölsorter 10 öre, lageröl 7 öre, pilsner-dricka 7 öre.

Föga brydde sig gästerna på Tennstopet i Stockholm om att friherre Oscar Dickson i Göteborg beslutat att dagligen utdela 100 till 130 matpolletter till behövande.

I Sverige rådde landssorg den 21 september, och på Tennstopet var stämningen dyster. Viktor Rydberg hade avlidit i sitt hem, Ekeliden i Djursholm. Jordfästningen skedde i Klara kyrka, och på Tennstopet hade många kulturpersoner samlats redan klockan tolv. Bland dem trubaduren och Bellmanstolkaren Sven Scholander. Han kom med liktåget från Djursholm, där Rydberg legat på lit de parade i hemmet. Scholander sjöng vid sorgetågets start en av Viktor Rydbergs favoritsånger, som denne ofta spelade på sin lyra: Alice Tegnèrs "Bethlehems stjerna".

En del av dem som samlats på Tennstopet hade fått speciella inträdeskort till jordfästningen. Konung Oscar II och prins Eugen kom till kyrkan klockan två och satte sig längst fram i koret. Regeringsmedlemmar och kända kulturpersoner fyllde kyrkan till bristningsgränsen. 700 studenter anlände från Uppsala i extratåg för att delta i vad tidningarna kallade den stora sorgefesten. Kistan med Viktor Rydbergs stoft fördes efter jordfästningen till Norra station för vidare befordran till gravsättningen i Göteborg.

Men det fanns trevligare saker att fira på Tennstopet första året på Vattugatan. Erik Axel Karlfeldt och hans krogkamrater läste med förtjusning de fina recensiorna av Karlfeldts debutbok Vildmarks- och Kärleksvisor. Ingen mindre än Albert Engström hade målat omslaget. Boken kom ut på Seligmans förlag, och särskilt roligt hade man åt ett brev till tidningarna från bokförläggare Bonnier.

Det löd:

"Vi hade mottagit ett manuskript "Vildmarks- och kärleksvisor" som - såsom det ju hända någon gång, då man har mycket annat att syssla med - genast blef lagdt åt sidan och sedan blef bortglömdt. Efter några månader skickade författaren in ett bud till oss och anhöll att få hämta sitt manuskript. Utan att någon av oss hade ögnat på dikterna återlemnades manuskriptet till budet. Och Albert Bonniers förlag gick för alltid miste om Erik Axel Karlfeldt".

Nu var ingen större skada skedd för Bonniers, åtminstone inte det året, för boken såldes endast i 200 exemplar.

Bonniers kunde i stället glädja sig åt en annan debutant, Hjalmar Söderberg med "Förvillelser".

1896 blev stämningen dyster på Tennstopet, när budet kom den 27 april om att krogvännen, konstnären och författaren Pelle Molin avlidit endast 32 år gammal. Pelle Molin befann sig då i Bodö i Norge, där han det senaste året varit korrespondent åt flera svenska och norska tidningar. Men något måste göras för att rädda vad han skrivit och tecknat om sitt vilda Ångermanland. Redan året efter, 1897, hade Gustaf af Geijerstam samlat ihop Pelle Molins dikter och teckningar. Det blev "Ådalens poesi"



DET GICK INTE ATT ÄNDRA NAMNET

Konkurrensen i det alltmer krogtäta Klara hårdnade, men Tennstopet hade sina stamgäster. Krogen gick bra, men så dog Bror Axel Santesson och krogen övertogs 1902 av O.Johansson, en trotjänare från Anglais. Han ville modernisera och döpte om Tennstopet till Restaurant o Café Metropol. En av orsakerna till namnbytet var att det i övervåningen fanns ett litet hotell med namnet Metropol. Men skylten Schweizeri Tennstopet hängde kvar och skulle så göra i många år.

Stamgästerna försvann, och Källarmästare Johansson blev inte gammal på krogen. För efterträdaren Fr. Nilssén gick det ändå sämre. För hans del slutade det med konkurs. Den 1 oktober 1904 köpte källarmästare Thorsten Videlius konkursboet för 22.500 kronor. Och nu började en nygammal tid för Tennstopet, namnet ändrades nu till Källaren Tennstopet. Den gamla trivsamma stämningen kom tillbaka med stamgästerna.

Det var under Thorsten Videlius tid som surströmmingen gjorde sitt verkliga intåg i Klara och bland redaktörerna på tidningarna. Det skrevs om surströmmingen. Somliga lovordade den, andra kunde aldrig finna sig i vad de kallade odören från norr. Från början åts, som tidigare nämnts, surströmmingen endast i Bellmansrummet, men småningom öppnades alla rummen premiärdagen.

Bellmansrummet fylldes av teckningar, tidningsursklipp och studerande från konstakademien hade redan vid sekelskiftet målat dörrpaneler med alla rnöjliga motiv. Somliga blev kända andra förblev okända, men alla fick de betalt i form av måltider från Tennstopets nu berömda kök.



ÅRET NÄR MIDDAGEN KOSTADE BARA KRONAN

En kall januaridag efter trettondagshelgen 1910 gick krögaren på Tennstopet, Thorsten Videlius, upp tidigt i den lägenhet som inretts ovanför krogen på Vattugatan. Hans vackra hustru Alma, som arbetat till sent på natten lät honom sova.

Videlius gick på sitt sjätte år som källarmästare på Tennstopet. Han var endast 38 år gammal men en erfaren och populär krögare. Stärkkragen hade han inte tagit på sig så här tidigt på morronen, och inte hade han ansat sitt fina skägg och mustaschen. Han var bekymrad när han gick omkring i skjortärmarna i restaurangerna, som redan städats upp av en flicka, som ursprungligen kom från Almunge i Uppland. Det var rått och kyligt inne i Bellmansrummet. Thorsten Videlius hämtade ved från källaren och tände en brasa i den vackra kakelugnen från Uppsala Ekeby, som dominerade Bellmansrummet. Kol- och koksspisarna i köket fick kocken sätta fyr på när han kom tidigt på förmiddan.

Thorsten Videlius var bekymrad. Konkurrensen om redaktörernas och kulturarbetarnas små inkomster hade ökat i tidningskvarteren. Nya krogar öppnades, många drevs på ett annat sätt än Videlius idéer om kroglivet, flera bjöd på levande musik och en sobrare stil. Men skulle det sorlas och diskuteras så gick redaktörerna och de debatthungriga unga till Tennstopet.

Thorsten Videlius hade fattat ett beslut, han skulle bli billigast och ända hålla kvalité.

Han satte sig ner och formulerade en annons.

I den erbjöd han gästerna middag för en krona, smörgåsbord och två rätter. Han tänkte också under vissa timmar bjuda på en snaps till middan, men det skrev han inte i annonsen. Det var den tidens form av Happy Hours. Samtidigt som han gick över gatan med annonsen till Nya Dagligt Allehanda hämtade han en tidning med sig.

I tidningen kunde han läsa om ett hemskt rånmord, som skulle bli årets följetong i tidningarna och det stora diskussionsämnet bland redaktörerna och de övriga gästerna på Tennstopet. Mitt i morrontrafiken klockan 9 på trettondagsaftonen rånades och mördades fröken Victoria Hellsten, kassörska på Gerells växelkontor vid Malmtorgsgatan, i Hotel Rydbergs fastighet, bara några kvarter från Tennstopet. Bytet blev 8 000 kronor och teaterobligationer. Redan samma natt kunde mördaren gripas i sitt föräldrahem i Karlsudd utanför Vaxholm.

Den gripne var före detta kyparen Johan Alfred Andersson-Ander. Brottet upptäcktes av en kolutkörare från kolfirman Olaus Olsson, som skulle lämna kol till Hotel Rydberg. Tidigare på morronen hade samme kolutkörare besökt Thorsten Videlius på Tennstopet.

Men uppslaget till att mördaren greps kom från portieren på Hotel Temperance i Klara, Richard Larsson. När ryktet om mordet spreds till hotellet riktades hans misstankarna på en person som bott på hotellet över natten. Han hade gått ut vid halv 9-tiden på morronen och kommit igen mellan 11 och 12. Städerskan hade då velat gå in till honom, men han hade häftigt ropat åt henne att inte komma in. I det hon gläntade på dörren såg hon att han försökte dölja något. Städerskan tyckte att han höll i något som liknade långa sedlar.

Gästen lämnade hotellet vid tretiden på eftermiddan och gav rikligt med dricks och bad att en koffert skulle få stå kvar till dagen därpå. Polisen larmades och stadsfiskal Lidberg skickade omedelbart några detektiver till hotellet. I kofferten fanns bevisen, det mesta av det stulna, nedsölat med blod, en del tidningspapper, som mördaren torkat händerna på. Men mördaren lämnade också efter sig ett porträtt av sig själv och dessutom sitt prästbetyg. På hotellet hade han uppgett att han skulle åka till Vaxholm, och överkonstapel J.R. Frick spårade honom via Vaxholmsbåtarna till Karlsudd.

Så nog fick redaktörerna stora saker att skriva om det året. För Johan Alfred Ander blev den siste som avrättades och den förste som skarprättare Dalman högg huvudet av med giljotinen. Förr hade Dalman använt den enkla bilan, eller bödelsyxan, som satte allt för stora krav på skarprättarens nerver och säkra öga.

Den nya giljotinen eller fallbilan hade importerats från Frankrike. Avrättningen skedde inte förrän den 23 november efter massor med turer och rättegångar, nådeansökningar och överklagningar. Om avrättningen berättas att den skedde inför tolv edsvurna män med Långholmschefen Wolin i spetsen.

Klockan sju på onsdagsmorronen den 23 november 1910 begav sig skarprättare Dalman med sina tre söner, den äldste 30 och den yngste bara 17 år gammal till Långholmen. Själv stannade Dalman och ena sonen vid giljotinen, där dödsdomen över Ander lästes upp av notarien Anton Boalt. De två andra sönerna mötte den dödsdömde, då denne trädde fram utanför fängelsets väggar. Ander föreföll lättad, berättade Dalman senare för pressen.

Han hälsade högt och tydligt "God morron" och gick med fasta steg de 75 meterna till giljotinen. När han kom fram till schavotten mönstrande han den och sa: "Jag skulle vilja säga några ord". Vad han ville säga, ja det vet ingen, för han fick inte föra fram vad han hade på hjärtat.

Utan motstånd lät han så lägga sig upp i avrättningsbrädan. Så drog Dalman i snöret. Fallbilan utförde sitt värv och skilde mördarens huvud från kroppen.

Obduktionen av Anders kropp visade att Ander led av lungtuberkulos och skulle troligen inte levt många år till om han fått livstid. I magen hittades också en sönderslagen tallrik, som bekräftade ryktet att han försökt begå självmord i fängelset.



STRINDBERG VAR ARG PÅ TAXIPRISERNA

Men det fanns mycket mer att diskutera på Tennstopet detta händelserika år.

August Strindberg var som vanligt i farten. Han hade i en uppsats i Aftontidningen, inte att sammanblanda med sossetidningen vid Norra Bantorget, angripit Karl den XII-kulten och väckt uppseende. Men ändå värre blev det då han gav sig på 90-talisterna med Verner von Heidenstam i spetsen och den från Asien nyss hemkomne och furstligt firade Sven Hedin. Då var måttet rågat. Det uppstod en debatt utan like i kultursverige:

FÖR ELLER EMOT STRINDBERG

Friherre Carl Cederström, flygbaronen, anordnade flyguppvisningar på Ladugårdsgärde och speciellt flygveckan uppmärksammades i pressen. Flygintresserade Tennstopare fantiserade över de fantastiska vyer, som erövrandet av luften skulle innebara i framtiden. Friherre Cederström var också chef för Bilbolaget, som drev en form av taxirörelse i Stockholm.

Och även här kommer Strindberg in i bilden.

Den store författaren skulle efter ett restaurangbesök bege sig hem, berättas det. Tröttheten förmådde honom att rekvirera en vagn, och han fick en av Bilbolagets allra elegantaste, vilken snabbt förde honom hem till hans bostad Vid Drottninggatan.

Men när författaren skulle betala för skjutsen bemäktigades han av vrede, vars orsak framgår av följande biljett, som skickades med chauffören.

"För en färd, som med stationsautomobilarna kostar 80 öre, tar ni 6 kronor. Jag skall komma ihåg er."

Sg. Flygbaronen mottog den strindbergska skrivelsen med författarens prydliga piktur, trots att den hetlevrade måste ha varit mycket upprörd. Cederström tittade på den sista radens hotfulla ord. Vad kunde de gömma för en hemsk straffdom? Tänkte Strindberg skriva en bok om Bilbolaget? Friherre Cederström blev inte svaret skyldig. Han skickade 5 kronor och 20 öre, skillnaden mellan 6 kronor och 80 öre och sände med ett kort med lydelsen:

"En man sådan som ni är väl värd fem och tjugu allra minst".

Högaktningsfullt Cederström, omgift.

Att Cederström undertecknade med omgift har sina poänger. Han hade tidigare varit gift med Marika Stiernstedt, och om henne skvallrades det vid sekelskiftet, den tid hon var gift med Cederström. Det gällde vänsterprasslet med den även gifte Albert Engström. Engström lär ha varit upp över öronen förälskad i Marika.

Den svenska filmen föddes det här året. Den stora händelsen var filmen "Regina von Emmeritz" av Zacharias Topelius med svenska skådespelare från Operan och Dramaten i regi av Dramatens förste regissör Gustaf Linden. Inspelningarna skedde i Kristianstad, där flera inspelningar gjordes 1910, bland annat jättefilmen "Fänrik Ståls Sägner" och "Värmlänningarna" med George Dalunde som Erik och Ellen Ströbäck som Anna.



ETT HUS FYLLT MED UNGA FLICKOR

Man tryckte år 1920 på tidningarnas förstasidor. Nu började grannen till Tennstopet vid Vattugatan 8 Stockholms-Tidningen/Aftonbladet i 10-12 allt mer likna ett tidningshus. I huset arbetade 205 personer. Mellan Tennstopet och ST-huset gick den trånga Klara Södra Kyrkogata. Husen skulle nybesiktigas, utedassen skulle rivas och det planerades för centralvärme. Den kom inte förrän 1927. Tennstopshuset låg något före i planeringen, det fordrades lite mer av ett hus med krog.

I huset Klara Östra Kyrkogata 5 fanns det gott om flickor i farlig närhet av Tennstopet. 30 unga ogifta flickor med ungefär samma lön, kring 1.500 kronor om året. De betalade 70 kronor i skatt, men ingen hyra. Hyran betalades av arbetsgivaren källarmästaren på Hotell Kronprinsen på Drottninggatan. Alla jobbade där och hystes in i små rum eller delade rum i huset Klara Östra 5.

Här bodde kaffekokerskan Hilda Karolina Liljesson, som rest den långa vägen från Växjö för att livnära sig. Kopparskurerskan Ida Lindqvist också. Flickorna hade troligen fri mat på hotellet. Men inte blev det några större utsvävningar i storstan 1920 för 1.500 kronor.

Det hände att någon av de mer äventyrliga flickorna bjöds in till Tennstopet av kavaljerer med mer eller mindre ärliga avsikter.

I hörnet av Vattugatan - Klara Östra låg också ett systembolag och nästan vägg i vägg med det bodde Anna Kristina Henrietta Söderman. Hon kom från Roslagen och arbetade på Café Clara, ett av de många kaféer, som alltmer fylldes av existentialister och fattiga poeter.

Och inte var det något glatt 20-tal precis i Klarakvarteren. Många krogar hade inte klarat sig genom första världskriget. Men i Tennstopet samlades som vanligt stamgästerna, tog av sig sina halmhattar, högsta modet då, beställde sin öl och gav sig in i debatterna.

Thorsten Videlius hade slitit hårt för sitt Tennstopet, och 1920 avled han bara 48 år gammal. Änkan Alma, den vackra, och temperamentsfyllda damen, som alltid väckte beundran hos gästerna övertog rörelsen. Hon var charmfull men ägde kanske inte sin avlidne makens kunskap om hur en krog måste drivas även ekonomiskt.

Torsdagen den 21 april 1927 var det dags för premiären för lättgroggen på Tennstopet. Myndigheterna hade bestämt att det på krog fick serveras 2 1/2 centiliter alkohol i 20 centiliter alkoholfri dryck. Dock högst två per gäst utan mattvång. Oftast beställdes det konjak och sodavatten.

Det ansågs att vattenmängdens storlek i detta fall ersatte restriktionerna för mat. För att komma upp till de 15 centimeter, som man högst fick till maten, så måste man dricka cirka två liter sodavatten. I juli kom också nya priser på brännvin, en liter kostade da 3:25. På krog bestämdes det att en sup skulle kosta högst 44 öre.

Efter några år gifte Alma om sig med en operasångare som hette Holmqvist, en sedan länge trogen gäst på Tennstopet. Han förde med sig många operaartister och skådespelare, och Tennstopet såg ut att blomstra. Men artisterna var fattiga och Alma snäll. De obetalda notorna ökade i oroväckande grad och restaurangnäringen var i kris. Det och en del andra omständigheter gjorde att fru Videlius-Holmqvist redan efter fem år gjorde sig av med krogen.

Men Tennstopet skulle leva vidare. N. W. Hedström, som tidigare ägt Café de Commerse var ute efter en ny lokal, då fastigheten där hans restaurang legat hade rivits. Den hade då funnits i samma lokal i 75 år. Den Hedströmska släkten var delägare i vinhandelsfirman J. D. Grönstedt & Co, Grönstedts konjak, som alla konjaksdrickare känner till.

Tennstopet skilde sig mycket från Commerse, både på gästerna och atmosfären. Men Hedström förstod snart att här gällde det att inte vara för fin i kanten. Han kunde småningom glädja sig åt ett lönande Tennstopet, till sin 65-årsdag, då han överlät rörelsen åt Sonen Nils Henrik.

Den 31 juli 1927 öppnade Solvalla sina portar, och gästerna på Tennstopet fick något nytt att syssla med under söndagarna: 5 000 människor hade samlats runt ovalen vid Bällstaån premiärdagen. Det omsattes 60 000 kronor på toton, den nya spelflugan. Premiärdagens högoddsare hette Nyansa II och gav 7:67. På plats var Lord Lommond värst med 35 på tian. Många av Tennstopets gäster blev från den dagen Solvallafrälsta, och skulle så förbli och är det än i dag.



EN VÄLDIG KRÖGARE MED STORA MUSTASCHER

Fadern hade kostat på Nils Henrik Hedström en gedigen ekonomi och restaurangutbildning både här hemma och i utlandet. Tennstopet blev en ekonomiskt solid krog med bibehållna traditioner. Men Nils Henrik hade alltid andra affärer på gång, och han såg med oro på de diskussioner som fördes om nya rusdrycksförordningen och eventuella inskränkningarna för krogar.

Därför sålde han 1953 Tennstopet, två år före förordningen från 1955 började besvära restaurangerna. Motboken slopades den första oktober det året.

Nu trädde återigen en källarmästare med stora mustascher, Gunnar Wiberg, in på Tennstopet. Den förste var Thorsten Videlius, båda mycket meriterade krögare. Gunnar Wiberg hade bakom sig utbildning i utlandet, bland annat Frankrike och också som krögare från Frimurarhotellet i Karlskrona. Sällan hade de egensinniga och var och en på sitt område intelligenta gästerna mött en krögare med sådan pondus, det var inte bara den stora mustaschen utan också den väldiga kroppshyddan, som ingav respekt.

Han fann sig snart till rätta bland de debattglada journalisterna, författarna och alla möjliga och omöjliga affärsman från de många rörelserna i Klara.

I Bellmansrummet spelade olika gäng Rams, den tidens populära kortspel. Rams heter egentligen Norrlandsknack och är ett svenskt spel. Det kunde gå ganska livligt till runt borden, då spelarna vid i slutgivarna enligt spelets regler ska knacka i bordet.

Det var det här året som Haijbyäffären skakade Sverige. En ung advokat, som försvarade den för utpressning mot kungahuset anklagade Kurt Haijby, blev kändis. Hans namn: Henning Sjöström. Vilhelm Moberg, som ibland gästade Tennstopet, engagerade sig mycket i skandalaffären.

Stalin dog och Stockholm passade på att fira med att fylla 700 år.

Redaktörerna hade mycket att skriva om och berätta för varann eller så försökte de hålla inne med vad de visste.

Helanderaffären var en annan historia, som lästes med spänning och ältades på Tennstopet, Dick Helander och de 500 anonyma breven inför biskopsvalet i Strängnäs. En skrivmaskin spelade huvudrollen i dramat, och det gjorde ju inte saken mindre spännande för de skrivande gästerna på Tennstopet. Smädelsebreven riktade till präster som sökte till biskopsämbetet var skrivna på samma maskin. Dick Helander valdes till biskop den 12 december det året, men hann aldrig installeras. Den 22 december skildes han från Ämbetet och dömdes för ärekränkning.

Märkliga liv levdes i Klara, det smittade av sig på krogarna, inte minst på Tennstopet. Här satt gästerna och spelade tji och fem, en svårare variant på tji och tre. Ledare i den professionella gruppen var ingen mindre än stormästaren i schack Gideon Ståhlberg, kanske den meste stamgästen.

Bengt Grive, då en ung sportreporter i gänget, har berättat för mig att Gideon Ståhlberg kallades för "Klisterprinsen" för att han ofta råkade ut för att vara riktkarl i spelet. En del medspelare lade sig alltid närmast honom. De litade på hans rent otroliga minne. Förlorade då Ståhlberg kunde han bli riktigt förbannad.

Det var en samling, som inte ens Gunnar Wiberg rådde på. En dag, när spelet skulle börja, ropades det efter tändstickor. Wiberg såg sin chans att stoppa spelet och gick fram till bordet och sa med barsk röst: Tändstickorna är slut pojkar. Han möttes av skrattsalvor. Och på något underligt sätt kom tändstickorna fram. Man kan till viss mån förstå Wiberg, för att när det var som mest tändstickor i farten deltog elva gäster i ett spel. Det blir alltså femtifem stickor att hålla reda på från början. Inte heller underligt att schackmästaren Ståhlberg hade nytta av sitt minne.

Gideon StåhIberg läste ofta Idrottsbladet, han kunde tabellerna från division III i fotbollen baklänges, men så var han ju också Sveriges förste stormästare i schack.

En av de mest begåvade journalisterna bland gästerna var Stig Dagerman. Han avled 1954 den 4 november, sen han gasat ihjäl sig i villan vid Fenixvägen 2 i Danderyd.

Det kan vara på sin plats med hans lilla dikt:

"Nu slår klockan två i Klara, och det slocknar i ett fönster på den lilla tidningen.
En redaktör går hem med hjärnan full av världsläge och en trött cigarrett i munnen"

Gunnar Wiberg hade framtidsvyer, vad skulle han göra för att behålla den varma atmosfär som Tennstopet varit känt för i så många år, men samtidigt införa något nytt för sina stamgäster och förhoppningsvis nya. Konkurrensen var hård, bland annat från den andra tidningskrogen i grannkvarteret, W6 på Klara Västra bara ett stenkast från Tennstopet. Ölkrogen Löwenbrau var ett annat livligt frekventerat tidningslokus.

Efter en resa i England beslutade sig Gunnar Wiberg för att inreda Tennstopet till en pub och en bar i engelsk stil men med svensk husmanskost som specialitet. Bellmansrummet skulle få behålla sin inredning.

1955 kom starkölen och svenskarna började alltmer att dricka öl på krogen. Vid en Londonresa fann Wiberg puben, som skulle stå modell för Tennstopets pub, Rule's på Maiden Lane i London. 1957 byggde Gunnar Wiberg om den högra matsalen till Sveriges första riktiga pub. Han tillverkade en stor pubdisk, exakt lika den i Rule's. Men för att få inredningen engelskt varm, så fick han tag i något unikt, hur vet man inte, inredningen på gamla passagerarfärjan Öresund, som gick mellan Malmö och Köpenhamn. Den var i fin indisk mahogny och gav puben en speciell atmosfär. Puben blev ett lyckokast det året efter inredde Gunnar Wiberg också en bar till höger om ingången.

Darten gjordes också sin entré i det svenska kroglivet.



TVÅ SOM FÖLJDE MED

Redan 1955 anställde Gunnar Wiberg, Jenny Svanberg, en dalkulla, som spritkassörska. Hon skulle bli Tennstopet trogen i hela 36 år. Det innebar att hon även upplevde Tennstopet i Vasastan som husfru till sin pensionering. Jenny Svanberg, eller Jane i kassan som de sas på Vattugatan, kom till Stockholm 1941 från Nås i Dalarna och arbetade de första åren som sömmerska på en syateljé. Hennes långa krogliv började 1946 på Bellmansro som aspirant i kassan. Sen blev det Anglais vid Stureplan. Jenny var därefter hemma några år och skötte familjen. Till Tennstopet kom hon från en judeägd restaurang som låg i Klara.

Hon fick ett ansvarsfullt arbete, att mäta upp sprit till serveringspersonalen; ta hand om kassorna på kvällen, sköta bankärenden och andra viktiga saker.

I tamburen härskade småningom en smålänning bland kläderna, rockvaktmästaren Folke Augustsson men bara kallad "August" även han följde med Tennstopet till dess nuvarande lokaler. Han hann med att bli en legend, på två ställen. Om "August" går många historier.

Bengt Grive berättar den här:

Gideon Ståhlberg kom så gott som varje dag på slaget tolv till Tennstopet.
En dag var Gideon bjuden på lunch på Gillet, konkurrenten på Brunkebergstorg.
Så han kom inte som vanligt till Tennstopet.
Telefonen ringde och "August" lyfte på luren.
Någon frågade efter Gideon Ståhlberg.
Redaktör Ståhlberg äter ute i dag, svarade "August".

Det kostade att hänga kläderna hos "August", en krona vid den tiden, vill jag minnas. Stig "Slas" Claesson, en av de unga begåvde gästerna, bar då liksom nu alltid keps. En dag slängde han kepsen till "August" med kommentaren:
Här har du världens dyraste keps, din snåla fan.

Så förflöt livet på Tennstopet med mer eller mindre kända gäster. Den dynamiske och debattglade Ivar Harrie från Expressen hade sitt eget lunchbord, som ingen vågade ta i besittning. Det stod förresten alltid en röd lapp på det bordet med ordet "Reserverat". Ivar Harrie hade alltid en bok med sig, som han läste samtidigt som han åt sin förrätt, sillgratin varje dag.

Det rådde gyllene tider på Tennstopet. I ett annat hörn av Tennstopet svingade Pär Rådström en enkel bägare, ofta i sällskap med Lars Forssell, som oberörd över Rådströms dubbelbottnade maximer grunnade över svepande rim till någon ny visa.

Harald Forss, Örebrosonen, poeten och den ende levande riktiga Klarabohemen in på 1990-talet drog gärna några strofer ur sina finurliga dikter. Beppe Wolgers läste ibland en dagsvers eller nynnade på en schlager och många tecknare sållade sig till sällskapet. En del ritade på servietterna, en av orsakerna till att man i puben och baren övergick till pappersservietter. Den ritande poeten Urban Torhamn syntes ofta sitta där, ofta i sällskap med kollegan Gunnar Eddegren.

Konstnärerna slank ofta in på Tennstopet; Evert Lundquist, Gunnar Thorhamn, X:et, Sven Thunvall, Lasse Rolf.

Surströmmingsätandet kom inte Gunnar Wiberg ifrån, fast han egentligen tyckte bättre om att servera ål, som han lät tillaga i alla dess former. Det hade han lärt sig från sin tid i Karlskrona. Gravad lax och stuvad potatis var en annan av källarmästarens specialiteter.

Under surströmmingstider träffades Stig Järrel, norrbottning, som han är och Gösta Bernhard och många andra bakom plåtburkarna.

Öl av många sorter serverades på fat på Tennstopet, som bidrog till ölets allt större popularitet på Stockholms krogar. Gunnar Wiberg har berättat om hur han minns Norrlandsförfattaren Birger Vikström från en av de sista gångerna han sågs på Tennstopet före sin död.

Till de stadiga gästerna under kortare och längre perioder räknade Gunnar Wiberg Stig "Slas" Claesson, Arvid Rundberg, Per Wahlöö, Bo Gustafsson, Sven O Bergqvist, Birger Norman, Erik Goland, känd radioröst, Åke Hodell, Per Anders Fogelström och en annan Stockholmskildrare, Erik Asklund. Till och med Fritiof Nilsson Piraten sågs på Tennstopet, när han besökte huvudstaden, ofta för att träffa vännen och trätobrodern Vilhelm Moberg. Fritiof Piraten åt alltid ål, trots att han kallade de ålar, som serverades i Stockholm för metmaskar. Han var som skåning van vid större kalibrar av sin älsklingsrätt.

Här sågs också direktörer och fabrikörer. Det fanns faktiskt, på den tiden i Klara kvar några få företag i källare och andra mindre lokaler. Långt tidigare hade uppfinningar som Primusköket och skiftnyckeln funderats ut i Klarakvarteren.

Under Lucia och inför jul bjöd cheferna ofta in sin personal på måltider på Tennstopet, ofta i Bellmansrummet, som behållit sin karaktär som ren restaurang. Där firades också många personliga högtidsdagar. Traditioner som följt med ända till dessa dagar.



TENNSTOPET GÅR I STÖPET, TRODDE MAN

Den 24 juni 1964 meddelade Tidningarnas Telegrambyrå:

"En överenskommelse om att Stockholms stad skall förvärva alla aktier i restaurang AB Tennstopet har godkänts av fastighetsnämnden, som nu begär att få använda 1,35 miljoner kronor av sitt anslag till evakueringsersättning för att betala köpesumman för aktierna. Uppgörelsen har aktualiserats genom planerna på omdaningsarbetena i cityområdet. Fastigheten i kvarteret Hägern Mindre med adress Vattugatan 8, där Tennstopet har sina lokaler, skall rivas i början av nästa år. Enligt cityplanen skall fastigheten bland annat disponeras för en transformatorstation."

Jenny Svanberg minns hur ledsen Gunnar Wiberg blev när han fick beskedet om rivningen. Han tog det mycket hårt, berättar hon.

Och fort skulle det gå, när myndigheternas skövlingsplaner för Klara blivit godkända. Nu går Stopet i stöpet skrev Stockholms-Tidningen, när beskedet om rivningen kom. Men källarmästare Gunnar Wiberg ville annorlunda. Visserligen hade redaktörerna vässat pennorna för att försvara sitt Tennstopet, men besluten var oåterkalleliga.

Författarna och poeterna fattade vemodigt sina pennor för att ta adjö av Klara och sitt kära Tennstopet. Tidningarna var för alltid på väg från kvarteren. Bara Aftonbladet envisades med att klamra sig fast i Klara till allhelgonhelgen 1989.

Per Anders Fogelström, denna ypperlige Stockholmsskildare skrev:

"Husen var härligt handgjorda med spritsade tårtränder av gips längs fasaderna och utsirade gjutjärnslyktor över
portarnas trädekorationer".

Kontor och redaktioner låg i hus där "oändliga ringlande korridorer drog fram och gamla salar styckas upp till små, små krypin. Restaurangerna hade trivsamma prång och hörn, mellan snidade paneler spred krokanliknande lampor ett vänligt milt ljus, den förhärskande färgen var brun, omsorgsfullt inrökt, skonsamt milt brun, träbrun, läderbrun.

Vid borden satt krumelurer som hade tid att uttrycka sig i krusiduller.

Nu är allt så förtvivlat
så förbannat strömlinjeformat.
Raka kanter att skära sig på,
bländande ljus
som sticker i ögonen, kakelklätt,
polerat, glas och betong, inte den minsta lilla vrå
att krypa in i

När Tennstopet försvinner finns det inte något kvar att gå till Klara för. Epapalats och bankhus finns ju överallt. Tennstopet hörde till de få ställen där man kände sig hemma, som bjöd på atmosfär, en riktig, prövad och insutten miljö. Tack för den tiden. Men vad ska vi nu ta oss till, vi alla vilsekomna krumelurer, som har svårt att passa in i de linjalraka neonritade facken?"

Eller som "Slas" uttryckte det, kort och kärnfullt som vanligt:
Var fan ska man nu gå och låna pengar.

Erik Asklund skrev denna hyllning vid en vemodig lunch i december 1964:

Väl mött i skuggornas skara!
Sitt ner och spendera en rund
för den gamla krogen i Klara
som snart saknar hus och grund.

Här drack vi när 30-talet
ännu var ungt och krytt
och livet var inte så galet
och allt i dikten var nytt.

Ferlin, som var mager om bena
magrade här några år,
och Dagermans ögon, de rena,
såg dystert på tidens spår.

Pär Rådström med Slas som svansen
höll låda vid Oscars bord.
Nu är han borta ur dansen,
får aldrig mera ett ord.

Stora och små poeter
har samlats vid Stopets bar-
snart är det ingen som äter
en pytt eller filét Oscar.

Och flickorna, söta och rara,
som gav oss vårt sälla rus,
ska till andra krogar fara
med kallt och främmande ljus.

Herr Wiberg själv som bugat
i dörren, mild och rund
har för sista gången trugat
oss mat, som är god och sund.

Än lyser Stopet i kvällen
bland Klaras rivna kvarter
det finns inga andra ställen
där vi kan trivas mer!

Men Gunnar Wiberg gav sig inte så lätt. Han lät plocka ner nästan hela inredningen, packade in den och magasinerade den. Han hade nya planer för Tennstopet. Tidigt på morronen den 19 februari 1965 skulle grävskoporna börja rivningen.

Den 20 januari var stamgästerna inbjudna till ett av flera gravöl. Då hittades på lunchen många kända profiler hos källarmästare Gunnar Wiberg. Författarskrået representerades av Per Anders Fogelström, Ralf Parland, Sven O Bergkvist, Ann-Marie Rubin och Svante Foerster, konsten av skulptören Berto Marklund, just hemkommen från Paris, och Svenolof Enhrén, tecknargänget av Nisse Hahne, Tecknar-Anders, Helga Henschen, kåsörerna av Gits 0Isson, då på Se. Där fanns också Stig Claesson, "Slas", som kunde representera nästan vad som helst. Från radio och TV hittades vid gravölet paret Lars och Christina Hansegard, nyligen hemkomna från Japan, och naturligtvis också Bengt Grive.

(Den 24 januari dog Sir Winston Churchill, men det hade väl knappast med avskedsfesten att göra.)

Hovmästare Oscar Ellerstad passade på att fylla 65 år den dan. Det var Ellerstad sorn nämdes i Erik Asklunds hyllning.

Den 18 februari var det dags för stamgästerna att lämna Tennstopet vid Vattugatan 8. När de med "August" som sista utpost tagit adjö av sitt andra hem började den stora sorgefesten för personalen.

Jenny Svanberg berättar om den:
På natten bjöds vi, hela personalen, på en stor fest. Klockan fem på morronen skulle de börja rivningen. Vi satt i en framkörd grävmaskin och väntade i skopan. På natten smög det folk inne på gården för att plocka åt sig saker från inredningen. Det kändes lite otäckt. När så grävskoporna brakade in i huset, ja då grät vi.

1965 var Gunnar Wiberg i samma situation som tenngjutaren Bror Axel Santesson 70 år tidigare: var hitta en ny lokal för sitt Tennstopet? Klara skulle skövlas liksom på Santessons tid. Wiberg fann sin vid hörnet Odengatan - Dalagatan, adress Dalagatan 50. Där låg Runan en respektabel krog, som också flyttat från Klarakvarteren.

Det här året släpptes mellanölet med sina 3,6 procent fritt i livsmedelaffärerna. Ungdom fyllda sexton år kunde köpa det, på gott och ont.

Det låter som en händelse, men 1964 och 1965 års två stora svensktoppare hette "34:an" med Per Myrberg och "Börja om från början" med Sven Ingvars. Per Myrberg sjöng: "Nu är det slut på gamla tider, nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort ... "

Gunnar Wiberg packade upp inredningen från Vattugatan 8 och började inreda Runan, så att interiören skulle bli så lik gamla Tennstopet som det bara var möjligt... Han skulle lyckas.



ÄVEN RUNAN EN KROG MED KLARATRADITIONER

Runan har faktiskt en äldre historia än Tennstopet. Redan i början av 1800-talet var gamla Runan inrymd i Brunkebergstorg 15, ursprungligen "De la Croix" salong. Den på sin tid mycket kände restaurangmannen F. De la Croix, en ättling av franska hugenottinvandringen drev den. Krogen finns omnämnd i Claes Lundin och August Strindbergs gemensamma verk "Gamla Stockholm."

Efter många rivningar och flyttningar packade källarmästare C. A. Gustafsson 1914 sin inredning från ett nybygge vid Brunkebergstorg för att dra norrut till Vasastan. Året efter hade hotell Gillet flyttat in i det nya huset. Redan i januari samma år öppnade Gustafsson nya Runan i huset Dalagatan 50 i de lokaler som tidigare inrymt restaurang Oden. Problemet var att hotell Gillet också lagt beslag på spriträttigheterna.

Efter många turer ordnade C. A. Gustafsson nya. Han drev Runan till sin död 1923 och sedan sonen Eric A. till 1936, då även han avled.

Den nye ägaren Harry Hjerdt genomförde en genomgripande renovering åren 1942 - 43. På midsommarafton 1943 bjöd han in pressen till lunch i Bellmansrummet för att visa vad som åstadkommits. Under reparationerna skulle gamla takarmaturerna i Gröna matsalen, nuvarande puben i Tennstopet, tas ned. De antogs vara av järn och skulle slängas, även om det var konstsmide. Då gjordes den överraskande upptäckten att under den svarta ytan gömde sig en kärna av gammal, fin mässing. Armaturen putsades upp och hänger fortfarande i taket i Tennstopets pub.

Det gamla taket i samma matsal, målat av professor Olle Hjortzberg, lämnades intakt. Bellmansrummet inreddes i gustaviansk stil med konstnärliga väggmålningar, återgivande episoder ur skaldens liv i kretsen av sina kumpaner.

På väggen hängdes en stor medaljong, återgivande Bellmans karakteristiska profil och signerad Sergel 1743. Johan Tobias Sergel är en av våra mest kända skulptörer genom tiderna, född 1740 och död 1814. Han blev för övrigt professor vid Konstakademien 1780.

Medaljongen återställdes i sitt ursprungliga skick, och denna tidiga Sergel hänger fortfarande i Tennstopets Bellmansrum.

När Gunnar Wiberg flyttade Tennstopets inredning från Vattugatan, Öresunds fina mahognyväggar och tak, den stora pubdisken, den unika kakelugnen från Gamla Ekeby, gjorde han ett misstag när man skulle inreda nygamla Tennstopet på Dalagatan. Den gröna matsalen blev pub, det är kanske inget att säga om, den var störst. Men taket målades över för att gå i stil med inredningen från Vattugatan, och det döljer nu helt Olle Hjortzbergs målningar.

Bellmansrummet blev tillhåll för dartspelarna, och de konstnärliga alsterna på väggarna målades över. Darten infördes tidigt på Tennstopet. Tennstopets Dartklubb och Ludvika Dartklubb är Sveriges äldsta. Vid Vattugatan spelades det för skojs skull, men på Dalagatan tog klubbspelet fart. Tennstopets ligger tvåa i herrarnas allsvenska maratontabell. Damerna toppar sin. Långt före de stora pengarna kom in i världsdarten hade Tennstopet besök av många nuvarande miljonärer och världsstjärnor. Bland dem kan nämnas engelskan Maureen Flowers, mångårige världsettan Eric Bristrow och legenden John Lowe. Och att inte förglömma vår egen världsmästare Stefan Lob.

Gunnar Wiberg inredde ett nytt Bellmansrum mycket smakfullt mot Odengatan med kakelugnen i mitten. Men den stora spegeln på den fönsterlösa väggen har Gunnar Ekdahl hängt upp. Den från Vattugatan hänger i Puben. Nu kunde också Tennstopets Bellmansrum verkligen göra skäl för namnet. Det finns i motsats till andra Bellmansrum ett direkt samband med Bellman. På Bellmans tid låg Bergianska trädgården på tomten till Tennstopshuset. Trädgården hade en paviljong, där upphovsmannen till Fredmans epistlar faktiskt ofta var gäst, strängade sin luta och förfriskade sin lekamen.

Månget jubileum har firats på Tennstopet. Där träffas bland annat Stockholms-Tidningens före detta medlemmar med Gunnar Fredriksson i spetsen för att fira tidningens nedläggningen den 28 februari 1966.

Vid tjugoårsjubileet samlades man den 28 februari 1986 i Bellmansrummet. Journalisterna hade spritts till olika medier. Här satt man ovetande om den fruktansvärda händelse som utspelades på Sveavägen på kvällen. Olof Palme mördades. Med som vanligt var tecknare och sedermera konstprofessorn Hans Viksten, son till Albert. Han svor en helig ed att aldrig mer gå på Tennstopet. För den 22 november satt han på Tennstopet, då på Vattugatan, utan att ha en aning om att John F Kennedy mördades.

Jag trodde, när Tennstopet revs att det var slut med Tennstopet och den epoken, berättar Jenny Svanberg. Men i oktober 1965, alltså samma år som rivningen, ringde Wiberg och sa "Nu sätter vi igång igen" Jag var mycket tveksam. Men Wiberg var entusiastisk och ville visa mig det nya stället. Han hade köpt Runan. Runan tänkte jag, det gamla gubbstället. Jag hade varit där med min far många år tidigare och fått den uppfattningen.

När jag fick se Tennstopet återuppståndet med den gamla inredningen kunde jag inte säga nej.

Så flyttade också "Jane i kassan" med till Dalagatan och blev husfru. Den 26 oktober öppnades dörrarna till Tennstopet på Dalagatan av rockvaktmästaren "August". En ny epok började.



BORTA VAR MURVLARNA

Flyttningen från Vattugatan var känslig. Borta var murvlarna från Klara, vi journalister kallades så. Tidningarna hade redan i början av 60-talet börjat sin flytt till Marieberg. Vi journalister hade blivit mer eller mindre radhusmänniskor.

En och annan veckopressjournalist från Bonnierhuset och senare folk från de groende herrtidningarna från Saxons på Sveaplan gjorde täta besök på nya Tennstopet för att inandas en gammal fin atmosfär.

I april 1971 sålde Gunnar Wiberg sitt kära Tennstopet till Bror Björud, en känd källarmästare, inte minst från Stora Hotellet i Örebro under dess glansdagar. Nu kom också Bror Björuds dotter Monica och blivande svärsonen Gunnar Ekdahl in i bilden.

Den 1 juni 1971 gjorde den unge Gunnar Ekdahl sitt märkliga intåg på Tennstopet. På en dag avancerade han från servitör till hovmästare och på kvällen restaurangchef.

Gunnar Wibergs sorti från Tennstopet blev mycket snöplig. Han blev portad som gäst.

Efter försäljningen till Bror Björud skulle Wiberg någon månad hjälpa till vid övergången till den nye ägaren. Bror Björud hade många andra järn i elden och kunde inte vara med överallt. Wiberg tog sig friheter. Han sa åt Bror Björud att han skulle ordna en avskedsfest för personalen, när han nu skulle lämna Tennstopet. Det blev en fest som personalen aldrig skulle glömma. Det bjöds på dyraste konjaken, kocken fick en hel flaska Svart Renault och vinlagret rensades.

När Bror Björuds måg Gunnar Ekdahl gjorde en inventering fann han att det var Bror Björud som fått stå för kostnaderna. Då skar det sig mellan de stora krögarna. Gunnar Wiberg gick då som gäst på Tennstopet. Han portades omedelbart.

I november 1973 försvann Gunnar Ekdahl tillfälligt från Tennstopet för att ta över Rådhusrestaurangen på Kungsholmen. Han kom tillbaka sommaren 1975.

I januari 1976 köpte Gunnar Ekdahl Tennstopet och skulle framgångsrikt driva den tillsammans med hustrun Monika. Gunnar Ekdahl visste att det förpliktigar att föra en så traditionsfylld krog som Tennstopet vidare.

I mitten av 1970-talet försvann mellanölet ur kranarna. Men Gunnar Ekdahl fann på råd. Han hörde talas om att Stena Line hade bekymmer med starkölet ombord på sina båtar, många av passagerarna kunde inte hantera starkölet. Stena Line lät Pripps i Göteborg tillverka ett speciellt mellanöl, fast det får ju inte heta så, för sina färjor.

Gunnar Ekdahl tog kontakt med Pripps, stor kund som han var. Han lyckades få en hel lastbil med mellanöl, eller vad man nu ska kalla det, till Tennstopet, som faktiskt kunde servera sina gäster kanske det bästa av alla öltyper. Krogen tog samma pris för mellanölet som starkölet. På så sätt kringgick man lagen, till ölvännernas stora förtjusning. Gunnar Ekdahl såg till att gamla förstasidor och löpsedlar från tidningar på Vattugatan ramades in och hängdes upp. I nuvarande Tennstopet finner man också teckningar från den tiden.

Tennstopets fina atmosfär bevarades och stamgästerna kom inte bara från kringliggande kvarteren. Gästerna utgör idag en brokig blandning, affärsman, journalister, advokater, revisorer och gud vet vad.

Och visst finns det små kotterier, och precis som på prins Eugens tid för hundra år sedan finns det en
klubb. En krets herrar med de mest skilda yrken och bakgrunder har bildat TIQ, en klubb vars medlemmar samlas sista fredagen varje månad för att äta lunch och lyssna på en gästtalare. TIQ uttyds "Tennstopets Intelligenta Qvicklunch". Dessa behandlar de mest aktuella och udda ämnen. Mats Hulth den tunge Stockholmspolitikern, har funnits där för att tala om krisens Sverige och Stockholms 1993. Den kände reportern, författaren, otrolige berättaren och radiorösten Börje Heed likaså, liksom historiker, myntspecialister, karatetränare och andra läromästare och experter. Under avtalskrisen gästtalade chefen för Statens Arbetsgivareverk Peter Stare.

Så nog lever Tennstopet vidare med sin gamla fina och speciella atmosfär.

Jag ska avsluta med en sång som vissångaren och då eleven vid konstakaminen Vicke Andrén sjöng och spelade på luta i glada vänners lag 1893 vid avskedsfesten på Rosenbad inför Tennstopets flyttning till Vattugatan 8.

Vårt stop, vårt hopp, våt kära stop,
ljud högt, o dyra ord!
Ej höjs pokal på Grand, i grop
ej blecka töms bland åkarhop
mer älskad än vårt stop i Nord,
det främsta på vår jord!

Den kunde lika gärna sjungas år 1993, när detta skrevs. Och någon flyttning var det inte tal om, bara en behövlig, upputsning av fasaden.

av Karl-Erik Brännström

Vad som händer på Tennstopet.

KALENDARIUM

Augusti
Från 8 augusti finns det kräftor menyn. Självklart tillsammans med alla klassiska tillbehör. Helgen 24-26 kan ni boka vår eminenta kräftskiva. Torsdag 17 augusti serverar vi traditionsenligt surströmming hela dagen och kvällen.

JULI
Tennstopet har öppet under hela Juli, kom förbi och njut av Tennstopets klassiker som Köttbullar, Hemrimmad Lax och Toast Skagen.

Lita på Tennstopet

Vi ses på Stopet

Köp Boken om Tennstopet

Om väggar kunde tala skulle de på restaurang Tennstopet i Stockholm ha mycket att berätta, även om sådant som borde förtigas. Du hittar vår bok…

Sjöbergs Café

HISTORIA

Det gamla Rosenbadshuset, Fredsgatan 27, vilket numera Stockholms Sparbank är inrymd, tillhörde också de mera "inrökta" gamla källar- och schweizerilokusen.…

Läs fortsättningen..